Creative processing

Alone again in the night. He sits in his sofa in his solitude. It's late and outside the autumn darkness has taken over. No longer does light seep in thru the blinds in the windows. Summers joyful season has finally ended. In front of him the huge screen shows a visualizer and in the speakers surrounding him a chip tune plays. He sits there staring at the ever changing patterns swirling and dancing in front of his eyes. If pressed to describe them he would perhaps say they looked like colored drops of milk laced with acid dropped into the vortex of water draining out of a kitchen sink viewed thru a kaleidoscope. His ears in turn being filled with triangles, squares and white noise. Simple sounds. Sharp and raw, yet beautiful and strangely soothing. Immersed in this sensory experience normal thinking is scattered and distracted. Not really thinking. Yet a thought, an idea, slowly starts to form in his mind. One of himself sitting at his computer writing a short story.
    The story being of a boy and a girl. They are not romantically involved yet they seem very close. A friendship that could be described as intimate. He picks a scenario where they are alone. Perhaps they've just seen a movie or shared a quiet dinner or simply talked about nothing and everything all at once just enjoying each others company. The story continues as the dialog reveals that she has a boyfriend or a date and that there is a problem. It could be the obvious like a cheating boyfriend or abuse, physical or sexual. It could also be something more subtle yet emotionally loaded like not feeling noticed or that she realized she is not in love with him and questions if she ever was. The boy being a good and caring friend does what every good and caring friend does. Listens. Really listens. That is until she turns the conversation around and says the words that hurt him more than anything. Especially coming from her. She looks at him and asks how someone as wonderful as he hasn't found a girl.


//Anders Öhlund - 2010-08-31

Häxkuk. Ett kåseri om längden på en penis.

I fredags var jag som sig anstår var pitebo, som fortfarande bor på orten, ute och svirade på Piteå Dansar Och Ler. Inne på Kittelfjäll där man hänger om man vill träffa folk eller bara allmänt trängas så hamnade jag vid samma bord som en yngre herre som ställde, den för mig tämligen uttjatade men ändå helt befogade, frågan "Hur långt skägg har du?" och eftersom jag redan svarat på den frågan tio gånger den kvällen tänkte jag att jag skulle skämta till det lite och svarade "Längre än din kuk" och tyckte det var lite roligt men inte så roligt att jag la någon vikt vid det eller heller kom ihåg det någre minuter senare när personen blängde ilskt på mig och var allmänt dryg. När jag sedan frågade vad han ville så sa han nått om att sådär säger man inte och när jag ställde frågan vad jag gjort för att reta honom så, fick jag svaret att "Du vet vafan du sa" och när jag intygat att jag inte hade en aning om vad han pratade om sedan fick det berättat för mig så ville jag mena att han borde 'chilla' och att han kunde varit Rocco Siffredi och mitt påstående fortfarande hade varit sant. När skägget i fråga spänner 55 centimeter så bör det kanske inte ses som en utmaning mot ens manlighet att längden på ens lem är kortare än skägget i fråga då jag är tämligen säker på att det gäller alla mäns lemmar i hela världen. Och om man gör det så lär själva reaktionen av sårad självkänsla ses som ett tecken på någon slags komplex som i sin tur i större grad än någon förolämpning någonsin kunnat visar på en till storleken begränsad mandom. Så vem fan du nu än var så hoppas jag att du en dag kommer över ditt komplex över din lilla jävla pitt och hittar nått vettigare att lägga din energi på. Vissa tänker dock inte längre än kuken når och i vissa fall är den uppenbarligen skrämmande kort.

Virvelvind

En brandgul fara stal mitt öga och ett klingande skratt mitt hjärta.
Släppa och gå vidare eller hålla kvar?
Vet du ens att jag ställer mig frågan?
Så länge har jag försökt glömma, men ett skratt, ett leende, och jag är din slav igen.
Ta mig med i din virvelvind och jag är din.
Ge mig ditt tecken och jag tar dig med eller lämnar dig hän om du vill.
Onyktra tankar talar en nykter mening.

We all do it

He sits quietly. The music that was playing has stopped. The playlist is finished. Things are quiet but not silent. There is the humming and quiet clicking from the computer to fill the void the music left. Also some birds outside the window chirp a little now and again. The curtains are drawn as usual. He had opened them earlier to get some light and life into the apartment while cleaning but then he had to use the projector. He sits with his arms crossed looking with empty eyes at the monitor in front of him. It shows a cat by a toilet and a funny speech bubble about not leaving cause the chihuahua could get out. He read it several minutes ago and doesn't see it any longer he just looks straight ahead and listens to the silence, contemplating. No good will come out of it, he thinks but he still plays it out in his head. Starts forming the idea. Damn it it's lame but he can't let it go. It's like an itch he has to scratch. He leans forward and starts. It's really bad and he thinks he shouldn't but he still gets a little kick out of it. It's even more cliché than he first realized. He continues for a little while but then the itch seems scratched. It's rarely pretty but we can't help it. Writing ourselves into the story. Writing about writing the story and then don't even have the guts not to write it in English. Pretentious and vulgar. He lost the will to keep on going. It is finished. It has done what he needed, come full circle. Is it any good? He's not the one to say but he laughs to himself and thinks, probably not.

//Anders Öhlund 2010-06-01

Författarlust i dagboken

Jag känner att jag börjat få författarlust. Det är inte bra. Det är den där melankolin som kryper på ibland men jag har skrivit av mig den förr och vill inte upprepa mig utan att komma med nått nytt. Det skulle kännas.. banalt. Så jag skriver ärligt och rakt av istället. Tro inte det blir en vana bara! Jag tror jag behöver skaka av mig det malätna mörka sjok av vinterns instängda ensamhet som ligger kvar. Ut och umgås. Mänsklig kontakt.  En lång promenad eller cykeltur i sommarvärmen. En ordentlig kram av en riktigt god vän eller en intresserad blick och ett leende av en snygging. Någon som tycker man är rolig och intressant för den man är utan att man behöver göra sig till. Små saker som gör så mycket. Jag biter ihop en liten stund till och passar på att städa så kommer nog vårkänslorna snart istället för tankar som studsat för länge mellan betongväggarna bakom mina mörkläggningsgardiner.

Tack för idag dagboken.
Puss och Kram Skumbanan!

//Anders - Never serious, mostly sincere.

PS. Ska mina inlägg vara raka och ärliga och kanske inte innehålla allt (det jag verkligen vill skriva av mig) eller så kryptiskt poetiskt inlindat att ingen annan än jag förstår nått och det enda som kvarstår är rester av en känsla? När alla jävlar har internets är inget det minsta anonymt och man måste vara mer kryptisk än en författare för serien Lost för att folk inte ska lista ut varenda detalj om vad man tänker. Nä jag vill nog inte dela med mig av varenda detalj av vad som försiggår i min hjärna och vem skulle vara intresserad av att läsa det? Nej det är nog kanske bättre om jag fortsätter vara hemlig, kryptisk och tvetydig.

PPS. Inte kan man riktigt skriva av sig frustrationer över saker man är frustrerad över och låta en liten del av ens personlighet få hela scenen utan att resten av vem jag är går in och hindrar heller för då ser folk bara dom arga små bitarna av ens personlighet och tror att det är helheten. Det var dock det som var lite en av meningarna med den här bloggen men det blev inte riktigt så. En människa är ju faktiskt inte en enda personlighet utan en mängd motstridiga tankar, känslor och åsikter. Därför bloggen heter "I am legion" som personen i bibeln som var besatt av en hel uppsjö av demoner som en metafor över människans inbyggda självemotsägande natur. Eller kanske finns det ett sätt jag kan göra det ändå utan att verka som en skitstövel. Om det är en dålig kompromiss eller ett genidrag får vi se när jag provat. Eller jag får se. Om ni får se beror på, haha!

Snipp snapp snut så var sagan slut.
Långt som en dragspelsbuss, har du läst hela vägen hit får du en puss!
Note: Offer only applies to cute girls.. and possibly cute boys but then the optional happy ending is not included.
Product not yet rated but initial testing shows positive results with the ladies. Do not use if pregnant or suffering from a weak heart or sexually transmitted deseases.

Vad säger jag?

Jag säger inte vad det inte är jag säger när jag inte säger det jag vill ha sagt.

En hemlighet du får läsa mellan raderna i hemlighet.

Nej det är inte utan att jag inte alltid själv vet vad det är jag vill ha sagt.

När du läser det önskar jag att du kan se det ingen får se.

Ynkliga försök att dölja det jag vill att du ska se.


//2010-01-12 Anders Öhlund

Författandets förfärliga förfarande

Att krama ur sin hjärna, åderlåta svart galla att samla i en burk för andra att betrakta.

J

Tom famn.

Ensamt hjärta.

Virvelvind från ingenstans.

Liv i eld som en gång var.

Romans som aldrig blev.

Vänskap djupare än vänskap.

Ännu tomt.

Ännu ensamt.

...ännu mer.

//2010-01-14 Anders Öhlund

Ditt jävla djur!

Jag satt och filosoferade med Lena på MSN över hur människan faktiskt verkligen bara är ett djur som intalat sig att den är något annat när en tanke slog mig. Är det inte lustigt att dom som förnekar detta oftast är dom som känns att ligga närmare aporna och dom som insett att det är sant känns som att dom klivit ett litet steg längre upp på den evolutionära kedjan?

Jag ser dig!

Jag har redan valt. Men hon måste också välja mig.

Fotfäste

När han kände hur han började få fäste under fötterna igen rätade han på ryggen, höjde blicken mot horisonten, log och tänjde på stegen. Han visste att det här var början till hans återvändo.

What I want

My friend you have to take what you want, she says.
That may be true, I say, but it is not that easy.
She says that's not true.
But I say Im not sure you want me to.
She says of course I do.
I say but what if it's you?

EGO

███▓▓▓▒▒░░░░                                     ░░░░▒▒▓▓███
██▓▒▒▒░░                                             ░▒▒▒▒██
█▓▓▓▓▒▒▒▒░░░                                     ░░░░▒▒▒▓▓██
█▒▓▓▓█▓▒▒░░░                                       ░░░░▓▓▓██
█▒▒▓▓██████▓▓▒░░                                ░▒▒▒▓████▓██
█▓░▒▒▒▓█▓███████▓▓▒░░                       ░▒▓█████████▓▒█▓
█▒▒ ▒▒▓████▓▓▓█████████▓▒░            ░▓███████▓██▓██▓▓▓▒▓█▓
█▒▓░ ░░░▒███▒  ▒██▒  ▓████▓░       ░▓███▓ ░▓██▒  ▓███▓▒░▒█▓█
█▓▒▓▒░    ▒███▒ ░  ░▒▓▒▓▒▒█▒      ░▓▓▒▓▓▓▒  ░░░▓███▒  ░░▓███
█▓▓▒▓▒     ░▒█████████▒   ▒▓░     ▓▓    ▒███▓████▓    ░▒█▓██
█▓▓▒▒▓   ▓███████████████▓░▓▒     ▓░ ░▓█████████████░  ▓█▓██
██▓▓▒██▓▓██████████████████▒█▓▒ ▓██▓█████████████████▓░▓▓███
██▓▓▓▒▓▓███████████████████░░    ░▓█████████████████████▓███
███▒▓▓▒ ▒█████████████████▓▒░    ░▒▓███████████████████▓████
███▓▒▓▓▒░ ▒█████████████▓▒▒▒▒░   ░▒▒▓███████████████▓▓▒▓████
████▓▒▒▓▓▒     ░░  ░   ▓▒░░░░░   ░░░▒▒▒ ▒▓██▒▒█▓▒▒▒▒▓▒▓█████
█████▓▒▒▓▓▒░░          ▓▒░▒░      ░▒▒▓░          ▒▓▒░▓██████
██████▓▒▒▒▓▓▒░░░░         ▒▓     ░▓░       ░░░▒▒▓▓▒░▓███████
████████▒▒▒▓▓▒▒░░░▒▓█▓▓▓▓▓▓▓▓▒▒▓▒▓▓▓▓▓▓▓███▓▒░▒▓▓▒▒███████▓▒
█████████▓▒▒▒▓▒▒███████████▓▒    ▓███████████▓▒▓▒▓██████████
████▓██████▓▒▒▓████▓▓▓▓█▓▓▓▓▒▒▒▒▒▓▓▓▓▓▓▒▒▒▒███▓▓████████████
████▒▒▓██████▒▓▓▒▒▒░░   ░░░░░▒▒▒░░░░░  ░░░░▒▓███████████████
████▒▒░░▓█████▓▒░░▒▒▒▒▒▒░░ ░░░▒▒▒▒░░░░▒▓▓▒▒░▓███████████████
████▓░░░░ ▓█████▓▒░░░▒▒▓▓▓▓████████▓▓▓▒▒▒░▒█████░███████████
██████░ ░░ ▒███████▒░      ▒██▓▓█▓▓░    ░▓████▓ ▓███████████
████████ ░░ ▓████████▒       ▓▓▒░▒░    ▒█████░ ▓████████████
█████████  ░▒███████████▒▒▒  ░▒▒ ░░▒▓██████▒ ▒██████████████
██████████   ▒████████████████████████████▒▒████████████████
███████████    ░█████████████████████████▓██████████████████
████████████░    ▒█████████████████████▓▒███████████████████

Sentimental Drivel

I try to write my feelings not in prose.

But it's sentimental drivel I compose.

What for doth thou wish, her question sounds.

Oh, I have this longing that me hounds.

This thing that's only hers to give.

That as her lover I may live.

//2010-01-21 - Anders Öhlund

Shroud in verse

Secrets in my mind I do reherse
The things I dare not say
I say them anyway
Just I shroud them up in verse

There are things I'd like to say to you
But some may not be said
secretly they must be read
This secret makes be blue

//2010-01-09 Anders Öhlund

Oh no he didn't?

Jo jag gör det.. skriver ett sånt där inlägg som alla hatar.
"Förlåt att jag inte uppdaterar så ofta" haha.. illa illa. Men det här är inte menat som en dagbok. Ska nog göra en separat blog för det så småningom.

Dock vill jag tipsa om en bra webserie som heter xkcd ibland är den riktigt nördig och ibland är den riktigt insiktsfull.

ZALGO!

Į͚̦̣ ̭̫̣w͈͠a̵͕̠͎̥̫̦̺i̧̱̝̳̠͎t̙̖̠ ͚̠̬͍͈̹͜b̲̀e̻̱h͖̰̹͢i̙n̦̘͓͇d̰̞̱̪͙ ̵ṯ͡h̫e̖͚̫̳̟͙̼ w͍̘̙͕͓͚͜a̸ḷ̤͎̖̠̳̼l̲̬̠ͅ.̙̻̙ͅ ̬I̡̲̯̪̭ ͔̕a̴̪͙m̰͉͈̬̖̦ ͍͇̪̺̦̠̙l̝̻̭͙͡eģ̠̪͇͎i̥̹̠̦̦͡o͎̞̩͙̤ṉ̛̣͕,̮̬͚̘͙̦̙ ͍͓̤͟c̭ẖ̺a̬͍̹̳̫͎ͅo̭̼͓͡s̺͈͎̼ͅ.̧͔̦̜̯̗̭ ̹̱̱̠͢I̢̖͈̻ ̩̹a͚̗m͕͇͔̰̼ ̳̺t̯h̻̪̭̱͙̦͝ͅe̴̠̙̟̯̟ ̶̰̲̩̗͎f̀ea̷̼̟̤r̮̭̜ ̯̤̙̺͕̪o͎̼̦͚̺f̹̠̠ ̣̜̜͉̥̥f̜͟e̼͙͖̼̥̱̖a̹͞r͙͖͈ͅ, ̢̹̙f͚̣͚̣̳̭̙e̬͇̗̥̬͡a̷̯̤̪̠͍͈r̨ ̸̫̭̦̯i̮̮̬t͠se̗̬̼̖ͅl̺̩̲̝͖͞f҉̪̻̠̪̱̝̞.̫̦ͅ ͇̝̀I̘͖̟̟͍ s̛̖̬̦̤̗ḭ͇̖͓n̹̭̼g̶̞ ͍̪̖̞̪̮͙͠t͎̪̯̦ͅh͏͕̦̱̙̞e̪͍̱̙͕̯ ̺͇͡s͚o̝͉͉̼̳̥n̻͕̩̠̱͇g̬̦͙͘ ͍ț̮̺h̫̞̱͎á̙͓t̼̗̙͎̮ ̞e̸͉͈͚̘̦̬n̡͓̭̪͚̯̦ͅd̤s̱̬̯̫̱̘ͅ ̙͙̠̻̦̟̦͢t̞̺̙̤̮̝h̬͜ḛ̢ w̨̟̳o̲̯r̯͙͎̺ͅḻ̴̗d͎̫͘.̺̣̺͔̼̺ ̨͍̜̩͍F̢o͏̺̤r̘̱ ͟t̤̝̳̹̳ḩ̭͚̳̟̮ee̲̳̘̦͇ ̰̮̩͇͎I̝ ̥̮͙͍̗̣̜͘c̠̮͍̼̫͖o҉͈͚m̱͚̠̭̻e̴̪̖̟͔͎t̺h̭̭̰̭̩͓̀!̤̲̹̭̕ ̸͉͕͓̪͉Z̞̩A͉̺̱̗̟̕L̩͔̲GO̗̳̱͈̼̦̰͝!

Memories

I met an old friend tonight.
I was happier than I've been in years.
We were happy..
..then I woke up, but she never will.
I still miss you sometimes..

//2009-05-12 Anders Öhlund

Dimensionellt ordpspråk

"En 3D-modell säger mer än 31622 ord" //vanti

Poetens rättvisa

Han känner hennes blick borra sig in i nacken på honom medan han tänder cigaretten som legat på fönsterbläcket. Även om han hade sett reflektionen i fönstret av hennes bronsfärgade kropp halvt inlindad i sängkläderna istället för ambulansen nere på den regniga gatan hade han inte kunnat urskilja hennes ögon. Det spelar ingen roll. Han känner henne tillräckligt väl för att veta exakt hur hennes stora vackra bruna ögon förvandladas till en iskall blick då hon inte tycker om vad han håller på med. Visst, han hade lovat att sluta men hon måste ju för fan förstå att det här inte är något man kan ta sig ur på en kväll. Det är ju inte direkt som att han gör det här för att han vill. Fimpen lyser upp mellan hans läppar medan frustrationen bubblar under ytan. Röken fyller lungororna och han känner hur stinget lockar hans självdestruktiva sinne. Plötsligt slår det honom. Han skrattar till och röken från hans näsborrar virvlar över skäggstubben runt munnen.
-Vafan är det som är så roligt?
Han skakar lätt på huvudet och svarar kryptiskt.
-Vi..
-Jaha?
Hon låter inte det minsta road.
-Vi är ju en jävla klyscha.
Hon svarar inte men han hör henne sätta sig upp i sängen så han fortsätter.
-Vi grälar och knullar.. hatar och älskar. Bara berg-o-dalbana, aldrig lugnt. Det är ju som taget ur nån billig jävla kiosknovell för fan.
-Ha! Du är inte lite egocentrisk du. Vem skulle skriva om oss? Nån slags sadist som gillar att se sina karaktärer lida?
Efter en kort tankepaus, ett djupt bloss från cigaretten, kommer hans förklaring.
-Kanske inte... Kanske är han masochist.
-Hur tänkte du nu? Det är ju vi som lider av ett fucked-up förhållande.
-Kanske är det just det han är avundsjuk på.
-Okej?
Hon börjar bli intresserad.
-Hans liv kanske är grått och tomt. Kanske saknar han att känna nått för nån så mycket att han ibland önskar att få gå under i en storm istället för att långsamt svälta ihjäl på ett vindstilla hav..
-Värst vad du blev filosofisk helt plötsligt.
Han ler och vänder sig om. Hon har ställt sig upp ur sängen med lakanet lindat runt sig.
-Så vad säger du.. ska vi visa din patetiska lilla författare hur man rider en berg-o-dalbana?
På hennes röst hörs det tydligt att hon glömt varför hon kastade honom ur sängen bara några minuter tidigare. Utan att släppa henne med blicken fimpar han cigaretten på fönsterbläcket och ställer sig upp. Hon lägger armarna runt halsen på honom och kysser honom. Lakanet glider ner till hennes midja när hon lyfter armarna. Han för handen till hennes blottade bröst och hör henne sucka upphetsat medan hon lutar huvudet bakåt. Hon drar honom mot sig och han böjer sig fram för att kyssa hennes hals. Plötsligt rycker hon till då hon halkar på trosorna på golvet och tappar taget om honom. Hon slår ut armarna för att ta emot sig men träffar sängstolpen med tinningen innan hon når golvet. Hennes ögon tittar på honom men de är lika stilla och livlösa som hennes kropp där hon ligger. För ett ögonblick står han som förlamad innan han ringer ambulansen.
-Din jävel...


//2009-03-14 Anders Öhlund

Personlighetstyp: INTP

"Fokus på logisk-intellektuell insikt i problematik"
INTP-typer är ofta logiska, nyfikna och eftertänksamma personer som tycker om att fördjupa sig i idéer, sammanhang och abstrakt tänkande. Deras talang ligger i att kunna förnimma de underliggande sammanhangen och hitta själva kärnan. De är ofta väldigt duktiga på att analysera och förstå komplexa system och sammanhang, mest för förståelsens skull och inte för att använda det i praktiken. De kan även verka världsfrånvända och frånvarande för andra typer.

För INTP-typer är det viktigt, att organisationen eller företaget har en lösare struktur med få regler. Ofta hittar man INTP:er i jobb där de kan använda sin talang till att logiskt och intellektuellt skaffa sig insikt i problemställningar så att uppgiften kan lösas. Därför hittar man dem ofta i positioner där de kan arbeta självständigt med idéer och göra ingående analyser av komplexa, abstrakta principer och teoretisk problematik.

Oftast hittas de inom: vetenskap, utveckling, sociologi, arkitektur, lagstiftning, IT-branschen, programmering, skribentverksamhet, journalistik, ingenjörsarbete, medicin.

Följande kända personer har persontypen INTP: Albert Einstein, Charles Darwin, Marie Curie.


Jag gjorde testet på denna sida. Det kan ge lite självinsikt.
http://jobsafari.se/cgi/typeindikator.cgi

Klotter i en bok. Meningslöst?

En myra eller t.ex en fågel är inte medveten. Den reagerar bara. Precis som en lampa reagerar på lysknappen. En hund eller en häst är medveten om sin omgivning och kan bedömma den och lära sig om den. En människa är medveten om sig själv och kan därför bedömma och lära sig om sig själv. Filosofera om sin egen existens. Men för ett system att helt kunna kontrollera ett annat krävs att det har en större komplexitet. Att förstå sig själv är därför en omöjlighet. Det är människans förbannelse. Förmodligen hade någon en liknande tanke för flera tusen år sedan. Försökte förklara den för sig själv och andra och så småningom, många omformuleringar och metaforer senare, skrevs den ner med andra smarta och definitivt mindre smarta idéer i en bok som folk gillar att klottra snuskiga figurer i på motell runt om i världen. Djävulen vad jag blev jag sugen på ett äpple helt plötsligt..

Fritt kåserande kring ett inlägg på Laxs blogg: I'll conquer 'em all

Svavelflicka

Leenden som svavelstickor i kylan.
I lågans ljus en illusion av värme.
En klen tröst för en frusen själ.
Söker en eld i dig.
Med ett knippe stickor i hand,
Att bränna dem alla.
Att le en sista gång,
medan världen fryser till is.

//2009-01-24 Anders Öhlund

Rosen

Kärleken är blomman.
Ett minne, en torkad ros.
Lika vacker som förr, men..
Där en gång rädsla för törnar stillat hand,
är nu en oro för att bladen skall falla för beröringen.
En krossad ros, ett minne blott.
Eller är den vattnet som får rosen att växa,
Solen som får den att blomma på nytt?

//2009-01-24 Anders Öhlund

Religions

In a war between evil and evil. Each fueling the other.

What makes a man...

What makes him cry? And yes we do... when it matters...
Seldom if ever does a tear find it's way down my cheek but if it does.. it's real.
If hurt and wounded in the flesh I say save those tears what you do.
Once they fell and and I wore them proud, for they were not mine, they were hers.

Kylan och mörkret.

Sinne som vinternatten och hjärta som isen på havet.
Värmande leende som flickans tändstickor i kölden.
För var gång lågan försvinner växer isen tjockare och mörkret djupare.
Borde veta bättre än malen som bränner sina vingar på eldens låga.
Var är den livgivande solen som lyser upp vintern och tinar isen?

//2008-12-28 Anders Öhlund

Banka in skallen på dom.

Banker. Vad är det för patrask egentligen? Jag har bråkat med min internetbank som tycker att den inte kan utföra mina inlagda betalningar imorgon därför att det saknas täckning på kontot. Samtidigt berättar den snällt för mig att jag fått en tidig insättning på strax norr om 13 tusen som kommer att bli disponibel vid midnatt. Man kan tycka att ett väluppfostrat och funktionsdugligt utvecklat system borde kunnat lägga ett och ett tillsammans (eller noll och tretton tusen och sedan subtrahera med sex tusen och få ett tämligen positivt värde som resultat) men icke sa nicke till mannen i gult.

Det kan även vara så att banken tycker att dan före dopparedan inte är en dag då man behöver jobba och att systemet därför försökte betala mina räkningar redan den 22:a fast min lön inte kommer in förän den 23:e eftersom vi som lever i den riktigt riktiga världen utanför Sundbyberg där Swedbank bor faktiskt inte får räkna oss som helgade förän tomten redan står och stampar av sig snön på bron. Då vill jag uträcka en stilla undran till bankerna, när ska de inse att de inte bedriver en fluffig kontorsverksamhet utan faktiskt är ett tjänsteföretag med privatpersoner som kunder och att det rent tekniskt inte är nån jävla skillnad på ett bankkontor och ICA Kvantum på kvarteret brevid förutom att de har en annan tjänst/produkt.

Jag har nu tvingats att återigen utföra en räknings-vaka fram till spöktimmen för att kunna återaktivera mina betalningar som ju faktiskt hade täckning. One more hoop to jump thru.

Vad är väl egentligen en "blogg"?

En blogg (weblog btw) är ju inget annat än samma gamla vanliga "hemsida" som blev populär där kring 97-98 nån gång när alla skulle ha sin egen lilla jävla hemsida och dom flesta bloggar är verkligen samma "Hej jag heter Lars. Det här är min hemsida. Jag brukar skriva ner mina träningsresultat dom ser ni här. Och här är en bild på min hund"

Det är väl kanske bara så att datorn inte är lika ny och speciel nu som då utan alla även Linda Rosing har en och så kan man aningen enklare göra en blogg som inte är centrerad neongrön text på svart bakgrund med stjärnor lite blinkande text och nån "Under construction"bild utan som ser rätt okej ut. Sen kan man lättare följa uppdateringar genom att prenumerera. Men i grund och botten är det verkligen inget nytt.. det har bara fått ett nytt flashigt namn (sk. buzzword). Därför jag drar mig för att kalla min för "blogg".

Fan det här blev ju ett långt rant.. jag tror jag kopierar det och lägger upp på min.. ehm.. ja.. du vet.. sån där.. sida..

Ovanstående originerade som en kommentar till ett inlägg på www.jennywass.se

Reflektion kring närhet.

"Män är rädda för närhet"
Ja vafan vet jag. Jag är inte som karlar är mest och passar ofta dåligt in på beksrivningen hur en man i allmänhet är. Jag kan dock erkänna att närhet och fysisk kontakt är något som inte faller sig helt naturligt för mig alltid, men på inga sätt är jag rädd för närhet, tvärt emot. Det måste dock falla sig naturligt annars får det vara. Om vi tar kramar t.ex (och då menar jag en riktig som inte skämtas bort) så undviker jag den om det finns en osäkerhet. Antingen om jag själv är osäker, t.ex på om den andra kommer känna sig obekväm, eller om det handlar om ett överdrivet sökande av fysisk kontakt som tyder på ett försök att överkomma en egen osäkerhet kring fysisk kontakt. Sedan är en kram för mig något rätt intimt, och då inte på ett romantiskt sätt, och inte nödvändigtvis något jag vill dela med alla och envar, när och hur som helst.

Jag vill dock berätta en liten anekdot om ett ögonblick som startade en rätt viktig förändring i mitt liv gällande denna punkt. När jag var en liten parvel och även en aningen mindre liten parvel var jag på riktigt rädd för fysisk kontakt och närhet. Något som väl anses som standard när man är, som man nog får anse att jag var på den tiden, en datanörd. Det var en kväll för cirka tio år sedan när jag befann mig på ett stort LAN-party. Jag hade med ett par hundra andra datanördar varit vaken i ett par dygn och var onekligen jävligt sluskig. In i detta datasluskarnas näste kommer en liten trasig flicka iförd en pyjamas gåendes barfota utan strumpor och skor. Efter att ha bytt ett par ord tack vare en gemensam bekant tittar hon på mig där jag står i långt hår stripigt av flott, orakad och förmodligen stinkandes svett och säger "Du behöver en kram!" och ger sig inte trots mina protester om att jag var sluskig.
Tack Maria för att du inte gav dig förän du fått mig att öppna mitt skal och lärt mig vikten av en kram. Jag är dig evigt tacksam och hoppas att jag kunnat tillföra något viktigt även i ditt liv. *kram*