Creative processing

Alone again in the night. He sits in his sofa in his solitude. It's late and outside the autumn darkness has taken over. No longer does light seep in thru the blinds in the windows. Summers joyful season has finally ended. In front of him the huge screen shows a visualizer and in the speakers surrounding him a chip tune plays. He sits there staring at the ever changing patterns swirling and dancing in front of his eyes. If pressed to describe them he would perhaps say they looked like colored drops of milk laced with acid dropped into the vortex of water draining out of a kitchen sink viewed thru a kaleidoscope. His ears in turn being filled with triangles, squares and white noise. Simple sounds. Sharp and raw, yet beautiful and strangely soothing. Immersed in this sensory experience normal thinking is scattered and distracted. Not really thinking. Yet a thought, an idea, slowly starts to form in his mind. One of himself sitting at his computer writing a short story.
    The story being of a boy and a girl. They are not romantically involved yet they seem very close. A friendship that could be described as intimate. He picks a scenario where they are alone. Perhaps they've just seen a movie or shared a quiet dinner or simply talked about nothing and everything all at once just enjoying each others company. The story continues as the dialog reveals that she has a boyfriend or a date and that there is a problem. It could be the obvious like a cheating boyfriend or abuse, physical or sexual. It could also be something more subtle yet emotionally loaded like not feeling noticed or that she realized she is not in love with him and questions if she ever was. The boy being a good and caring friend does what every good and caring friend does. Listens. Really listens. That is until she turns the conversation around and says the words that hurt him more than anything. Especially coming from her. She looks at him and asks how someone as wonderful as he hasn't found a girl.


//Anders Öhlund - 2010-08-31

Häxkuk. Ett kåseri om längden på en penis.

I fredags var jag som sig anstår var pitebo, som fortfarande bor på orten, ute och svirade på Piteå Dansar Och Ler. Inne på Kittelfjäll där man hänger om man vill träffa folk eller bara allmänt trängas så hamnade jag vid samma bord som en yngre herre som ställde, den för mig tämligen uttjatade men ändå helt befogade, frågan "Hur långt skägg har du?" och eftersom jag redan svarat på den frågan tio gånger den kvällen tänkte jag att jag skulle skämta till det lite och svarade "Längre än din kuk" och tyckte det var lite roligt men inte så roligt att jag la någon vikt vid det eller heller kom ihåg det någre minuter senare när personen blängde ilskt på mig och var allmänt dryg. När jag sedan frågade vad han ville så sa han nått om att sådär säger man inte och när jag ställde frågan vad jag gjort för att reta honom så, fick jag svaret att "Du vet vafan du sa" och när jag intygat att jag inte hade en aning om vad han pratade om sedan fick det berättat för mig så ville jag mena att han borde 'chilla' och att han kunde varit Rocco Siffredi och mitt påstående fortfarande hade varit sant. När skägget i fråga spänner 55 centimeter så bör det kanske inte ses som en utmaning mot ens manlighet att längden på ens lem är kortare än skägget i fråga då jag är tämligen säker på att det gäller alla mäns lemmar i hela världen. Och om man gör det så lär själva reaktionen av sårad självkänsla ses som ett tecken på någon slags komplex som i sin tur i större grad än någon förolämpning någonsin kunnat visar på en till storleken begränsad mandom. Så vem fan du nu än var så hoppas jag att du en dag kommer över ditt komplex över din lilla jävla pitt och hittar nått vettigare att lägga din energi på. Vissa tänker dock inte längre än kuken når och i vissa fall är den uppenbarligen skrämmande kort.