What makes a man...

What makes him cry? And yes we do... when it matters...
Seldom if ever does a tear find it's way down my cheek but if it does.. it's real.
If hurt and wounded in the flesh I say save those tears what you do.
Once they fell and and I wore them proud, for they were not mine, they were hers.

Kylan och mörkret.

Sinne som vinternatten och hjärta som isen på havet.
Värmande leende som flickans tändstickor i kölden.
För var gång lågan försvinner växer isen tjockare och mörkret djupare.
Borde veta bättre än malen som bränner sina vingar på eldens låga.
Var är den livgivande solen som lyser upp vintern och tinar isen?

//2008-12-28 Anders Öhlund

Banka in skallen på dom.

Banker. Vad är det för patrask egentligen? Jag har bråkat med min internetbank som tycker att den inte kan utföra mina inlagda betalningar imorgon därför att det saknas täckning på kontot. Samtidigt berättar den snällt för mig att jag fått en tidig insättning på strax norr om 13 tusen som kommer att bli disponibel vid midnatt. Man kan tycka att ett väluppfostrat och funktionsdugligt utvecklat system borde kunnat lägga ett och ett tillsammans (eller noll och tretton tusen och sedan subtrahera med sex tusen och få ett tämligen positivt värde som resultat) men icke sa nicke till mannen i gult.

Det kan även vara så att banken tycker att dan före dopparedan inte är en dag då man behöver jobba och att systemet därför försökte betala mina räkningar redan den 22:a fast min lön inte kommer in förän den 23:e eftersom vi som lever i den riktigt riktiga världen utanför Sundbyberg där Swedbank bor faktiskt inte får räkna oss som helgade förän tomten redan står och stampar av sig snön på bron. Då vill jag uträcka en stilla undran till bankerna, när ska de inse att de inte bedriver en fluffig kontorsverksamhet utan faktiskt är ett tjänsteföretag med privatpersoner som kunder och att det rent tekniskt inte är nån jävla skillnad på ett bankkontor och ICA Kvantum på kvarteret brevid förutom att de har en annan tjänst/produkt.

Jag har nu tvingats att återigen utföra en räknings-vaka fram till spöktimmen för att kunna återaktivera mina betalningar som ju faktiskt hade täckning. One more hoop to jump thru.

Vad är väl egentligen en "blogg"?

En blogg (weblog btw) är ju inget annat än samma gamla vanliga "hemsida" som blev populär där kring 97-98 nån gång när alla skulle ha sin egen lilla jävla hemsida och dom flesta bloggar är verkligen samma "Hej jag heter Lars. Det här är min hemsida. Jag brukar skriva ner mina träningsresultat dom ser ni här. Och här är en bild på min hund"

Det är väl kanske bara så att datorn inte är lika ny och speciel nu som då utan alla även Linda Rosing har en och så kan man aningen enklare göra en blogg som inte är centrerad neongrön text på svart bakgrund med stjärnor lite blinkande text och nån "Under construction"bild utan som ser rätt okej ut. Sen kan man lättare följa uppdateringar genom att prenumerera. Men i grund och botten är det verkligen inget nytt.. det har bara fått ett nytt flashigt namn (sk. buzzword). Därför jag drar mig för att kalla min för "blogg".

Fan det här blev ju ett långt rant.. jag tror jag kopierar det och lägger upp på min.. ehm.. ja.. du vet.. sån där.. sida..

Ovanstående originerade som en kommentar till ett inlägg på www.jennywass.se

Reflektion kring närhet.

"Män är rädda för närhet"
Ja vafan vet jag. Jag är inte som karlar är mest och passar ofta dåligt in på beksrivningen hur en man i allmänhet är. Jag kan dock erkänna att närhet och fysisk kontakt är något som inte faller sig helt naturligt för mig alltid, men på inga sätt är jag rädd för närhet, tvärt emot. Det måste dock falla sig naturligt annars får det vara. Om vi tar kramar t.ex (och då menar jag en riktig som inte skämtas bort) så undviker jag den om det finns en osäkerhet. Antingen om jag själv är osäker, t.ex på om den andra kommer känna sig obekväm, eller om det handlar om ett överdrivet sökande av fysisk kontakt som tyder på ett försök att överkomma en egen osäkerhet kring fysisk kontakt. Sedan är en kram för mig något rätt intimt, och då inte på ett romantiskt sätt, och inte nödvändigtvis något jag vill dela med alla och envar, när och hur som helst.

Jag vill dock berätta en liten anekdot om ett ögonblick som startade en rätt viktig förändring i mitt liv gällande denna punkt. När jag var en liten parvel och även en aningen mindre liten parvel var jag på riktigt rädd för fysisk kontakt och närhet. Något som väl anses som standard när man är, som man nog får anse att jag var på den tiden, en datanörd. Det var en kväll för cirka tio år sedan när jag befann mig på ett stort LAN-party. Jag hade med ett par hundra andra datanördar varit vaken i ett par dygn och var onekligen jävligt sluskig. In i detta datasluskarnas näste kommer en liten trasig flicka iförd en pyjamas gåendes barfota utan strumpor och skor. Efter att ha bytt ett par ord tack vare en gemensam bekant tittar hon på mig där jag står i långt hår stripigt av flott, orakad och förmodligen stinkandes svett och säger "Du behöver en kram!" och ger sig inte trots mina protester om att jag var sluskig.
Tack Maria för att du inte gav dig förän du fått mig att öppna mitt skal och lärt mig vikten av en kram. Jag är dig evigt tacksam och hoppas att jag kunnat tillföra något viktigt även i ditt liv. *kram*

Heart - Alone