When there are no more matches

Winters time. Cold, dark and lonely. Where are you little girl with your matchstick smiles to warm me as my soul freezes?

Creative processing

Alone again in the night. He sits in his sofa in his solitude. It's late and outside the autumn darkness has taken over. No longer does light seep in thru the blinds in the windows. Summers joyful season has finally ended. In front of him the huge screen shows a visualizer and in the speakers surrounding him a chip tune plays. He sits there staring at the ever changing patterns swirling and dancing in front of his eyes. If pressed to describe them he would perhaps say they looked like colored drops of milk laced with acid dropped into the vortex of water draining out of a kitchen sink viewed thru a kaleidoscope. His ears in turn being filled with triangles, squares and white noise. Simple sounds. Sharp and raw, yet beautiful and strangely soothing. Immersed in this sensory experience normal thinking is scattered and distracted. Not really thinking. Yet a thought, an idea, slowly starts to form in his mind. One of himself sitting at his computer writing a short story.
    The story being of a boy and a girl. They are not romantically involved yet they seem very close. A friendship that could be described as intimate. He picks a scenario where they are alone. Perhaps they've just seen a movie or shared a quiet dinner or simply talked about nothing and everything all at once just enjoying each others company. The story continues as the dialog reveals that she has a boyfriend or a date and that there is a problem. It could be the obvious like a cheating boyfriend or abuse, physical or sexual. It could also be something more subtle yet emotionally loaded like not feeling noticed or that she realized she is not in love with him and questions if she ever was. The boy being a good and caring friend does what every good and caring friend does. Listens. Really listens. That is until she turns the conversation around and says the words that hurt him more than anything. Especially coming from her. She looks at him and asks how someone as wonderful as he hasn't found a girl.


//Anders Öhlund - 2010-08-31

Häxkuk. Ett kåseri om längden på en penis.

I fredags var jag som sig anstår var pitebo, som fortfarande bor på orten, ute och svirade på Piteå Dansar Och Ler. Inne på Kittelfjäll där man hänger om man vill träffa folk eller bara allmänt trängas så hamnade jag vid samma bord som en yngre herre som ställde, den för mig tämligen uttjatade men ändå helt befogade, frågan "Hur långt skägg har du?" och eftersom jag redan svarat på den frågan tio gånger den kvällen tänkte jag att jag skulle skämta till det lite och svarade "Längre än din kuk" och tyckte det var lite roligt men inte så roligt att jag la någon vikt vid det eller heller kom ihåg det någre minuter senare när personen blängde ilskt på mig och var allmänt dryg. När jag sedan frågade vad han ville så sa han nått om att sådär säger man inte och när jag ställde frågan vad jag gjort för att reta honom så, fick jag svaret att "Du vet vafan du sa" och när jag intygat att jag inte hade en aning om vad han pratade om sedan fick det berättat för mig så ville jag mena att han borde 'chilla' och att han kunde varit Rocco Siffredi och mitt påstående fortfarande hade varit sant. När skägget i fråga spänner 55 centimeter så bör det kanske inte ses som en utmaning mot ens manlighet att längden på ens lem är kortare än skägget i fråga då jag är tämligen säker på att det gäller alla mäns lemmar i hela världen. Och om man gör det så lär själva reaktionen av sårad självkänsla ses som ett tecken på någon slags komplex som i sin tur i större grad än någon förolämpning någonsin kunnat visar på en till storleken begränsad mandom. Så vem fan du nu än var så hoppas jag att du en dag kommer över ditt komplex över din lilla jävla pitt och hittar nått vettigare att lägga din energi på. Vissa tänker dock inte längre än kuken når och i vissa fall är den uppenbarligen skrämmande kort.

Virvelvind

En brandgul fara stal mitt öga och ett klingande skratt mitt hjärta.
Släppa och gå vidare eller hålla kvar?
Vet du ens att jag ställer mig frågan?
Så länge har jag försökt glömma, men ett skratt, ett leende, och jag är din slav igen.
Ta mig med i din virvelvind och jag är din.
Ge mig ditt tecken och jag tar dig med eller lämnar dig hän om du vill.
Onyktra tankar talar en nykter mening.

We all do it

He sits quietly. The music that was playing has stopped. The playlist is finished. Things are quiet but not silent. There is the humming and quiet clicking from the computer to fill the void the music left. Also some birds outside the window chirp a little now and again. The curtains are drawn as usual. He had opened them earlier to get some light and life into the apartment while cleaning but then he had to use the projector. He sits with his arms crossed looking with empty eyes at the monitor in front of him. It shows a cat by a toilet and a funny speech bubble about not leaving cause the chihuahua could get out. He read it several minutes ago and doesn't see it any longer he just looks straight ahead and listens to the silence, contemplating. No good will come out of it, he thinks but he still plays it out in his head. Starts forming the idea. Damn it it's lame but he can't let it go. It's like an itch he has to scratch. He leans forward and starts. It's really bad and he thinks he shouldn't but he still gets a little kick out of it. It's even more cliché than he first realized. He continues for a little while but then the itch seems scratched. It's rarely pretty but we can't help it. Writing ourselves into the story. Writing about writing the story and then don't even have the guts not to write it in English. Pretentious and vulgar. He lost the will to keep on going. It is finished. It has done what he needed, come full circle. Is it any good? He's not the one to say but he laughs to himself and thinks, probably not.

//Anders Öhlund 2010-06-01

Författarlust i dagboken

Jag känner att jag börjat få författarlust. Det är inte bra. Det är den där melankolin som kryper på ibland men jag har skrivit av mig den förr och vill inte upprepa mig utan att komma med nått nytt. Det skulle kännas.. banalt. Så jag skriver ärligt och rakt av istället. Tro inte det blir en vana bara! Jag tror jag behöver skaka av mig det malätna mörka sjok av vinterns instängda ensamhet som ligger kvar. Ut och umgås. Mänsklig kontakt.  En lång promenad eller cykeltur i sommarvärmen. En ordentlig kram av en riktigt god vän eller en intresserad blick och ett leende av en snygging. Någon som tycker man är rolig och intressant för den man är utan att man behöver göra sig till. Små saker som gör så mycket. Jag biter ihop en liten stund till och passar på att städa så kommer nog vårkänslorna snart istället för tankar som studsat för länge mellan betongväggarna bakom mina mörkläggningsgardiner.

Tack för idag dagboken.
Puss och Kram Skumbanan!

//Anders - Never serious, mostly sincere.

PS. Ska mina inlägg vara raka och ärliga och kanske inte innehålla allt (det jag verkligen vill skriva av mig) eller så kryptiskt poetiskt inlindat att ingen annan än jag förstår nått och det enda som kvarstår är rester av en känsla? När alla jävlar har internets är inget det minsta anonymt och man måste vara mer kryptisk än en författare för serien Lost för att folk inte ska lista ut varenda detalj om vad man tänker. Nä jag vill nog inte dela med mig av varenda detalj av vad som försiggår i min hjärna och vem skulle vara intresserad av att läsa det? Nej det är nog kanske bättre om jag fortsätter vara hemlig, kryptisk och tvetydig.

PPS. Inte kan man riktigt skriva av sig frustrationer över saker man är frustrerad över och låta en liten del av ens personlighet få hela scenen utan att resten av vem jag är går in och hindrar heller för då ser folk bara dom arga små bitarna av ens personlighet och tror att det är helheten. Det var dock det som var lite en av meningarna med den här bloggen men det blev inte riktigt så. En människa är ju faktiskt inte en enda personlighet utan en mängd motstridiga tankar, känslor och åsikter. Därför bloggen heter "I am legion" som personen i bibeln som var besatt av en hel uppsjö av demoner som en metafor över människans inbyggda självemotsägande natur. Eller kanske finns det ett sätt jag kan göra det ändå utan att verka som en skitstövel. Om det är en dålig kompromiss eller ett genidrag får vi se när jag provat. Eller jag får se. Om ni får se beror på, haha!

Snipp snapp snut så var sagan slut.
Långt som en dragspelsbuss, har du läst hela vägen hit får du en puss!
Note: Offer only applies to cute girls.. and possibly cute boys but then the optional happy ending is not included.
Product not yet rated but initial testing shows positive results with the ladies. Do not use if pregnant or suffering from a weak heart or sexually transmitted deseases.

Vad säger jag?

Jag säger inte vad det inte är jag säger när jag inte säger det jag vill ha sagt.

En hemlighet du får läsa mellan raderna i hemlighet.

Nej det är inte utan att jag inte alltid själv vet vad det är jag vill ha sagt.

När du läser det önskar jag att du kan se det ingen får se.

Ynkliga försök att dölja det jag vill att du ska se.


//2010-01-12 Anders Öhlund

Författandets förfärliga förfarande

Att krama ur sin hjärna, åderlåta svart galla att samla i en burk för andra att betrakta.

J

Tom famn.

Ensamt hjärta.

Virvelvind från ingenstans.

Liv i eld som en gång var.

Romans som aldrig blev.

Vänskap djupare än vänskap.

Ännu tomt.

Ännu ensamt.

...ännu mer.

//2010-01-14 Anders Öhlund

Ditt jävla djur!

Jag satt och filosoferade med Lena på MSN över hur människan faktiskt verkligen bara är ett djur som intalat sig att den är något annat när en tanke slog mig. Är det inte lustigt att dom som förnekar detta oftast är dom som känns att ligga närmare aporna och dom som insett att det är sant känns som att dom klivit ett litet steg längre upp på den evolutionära kedjan?

Jag ser dig!

Jag har redan valt. Men hon måste också välja mig.

Fotfäste

När han kände hur han började få fäste under fötterna igen rätade han på ryggen, höjde blicken mot horisonten, log och tänjde på stegen. Han visste att det här var början till hans återvändo.

What I want

My friend you have to take what you want, she says.
That may be true, I say, but it is not that easy.
She says that's not true.
But I say Im not sure you want me to.
She says of course I do.
I say but what if it's you?

EGO

███▓▓▓▒▒░░░░                                     ░░░░▒▒▓▓███
██▓▒▒▒░░                                             ░▒▒▒▒██
█▓▓▓▓▒▒▒▒░░░                                     ░░░░▒▒▒▓▓██
█▒▓▓▓█▓▒▒░░░                                       ░░░░▓▓▓██
█▒▒▓▓██████▓▓▒░░                                ░▒▒▒▓████▓██
█▓░▒▒▒▓█▓███████▓▓▒░░                       ░▒▓█████████▓▒█▓
█▒▒ ▒▒▓████▓▓▓█████████▓▒░            ░▓███████▓██▓██▓▓▓▒▓█▓
█▒▓░ ░░░▒███▒  ▒██▒  ▓████▓░       ░▓███▓ ░▓██▒  ▓███▓▒░▒█▓█
█▓▒▓▒░    ▒███▒ ░  ░▒▓▒▓▒▒█▒      ░▓▓▒▓▓▓▒  ░░░▓███▒  ░░▓███
█▓▓▒▓▒     ░▒█████████▒   ▒▓░     ▓▓    ▒███▓████▓    ░▒█▓██
█▓▓▒▒▓   ▓███████████████▓░▓▒     ▓░ ░▓█████████████░  ▓█▓██
██▓▓▒██▓▓██████████████████▒█▓▒ ▓██▓█████████████████▓░▓▓███
██▓▓▓▒▓▓███████████████████░░    ░▓█████████████████████▓███
███▒▓▓▒ ▒█████████████████▓▒░    ░▒▓███████████████████▓████
███▓▒▓▓▒░ ▒█████████████▓▒▒▒▒░   ░▒▒▓███████████████▓▓▒▓████
████▓▒▒▓▓▒     ░░  ░   ▓▒░░░░░   ░░░▒▒▒ ▒▓██▒▒█▓▒▒▒▒▓▒▓█████
█████▓▒▒▓▓▒░░          ▓▒░▒░      ░▒▒▓░          ▒▓▒░▓██████
██████▓▒▒▒▓▓▒░░░░         ▒▓     ░▓░       ░░░▒▒▓▓▒░▓███████
████████▒▒▒▓▓▒▒░░░▒▓█▓▓▓▓▓▓▓▓▒▒▓▒▓▓▓▓▓▓▓███▓▒░▒▓▓▒▒███████▓▒
█████████▓▒▒▒▓▒▒███████████▓▒    ▓███████████▓▒▓▒▓██████████
████▓██████▓▒▒▓████▓▓▓▓█▓▓▓▓▒▒▒▒▒▓▓▓▓▓▓▒▒▒▒███▓▓████████████
████▒▒▓██████▒▓▓▒▒▒░░   ░░░░░▒▒▒░░░░░  ░░░░▒▓███████████████
████▒▒░░▓█████▓▒░░▒▒▒▒▒▒░░ ░░░▒▒▒▒░░░░▒▓▓▒▒░▓███████████████
████▓░░░░ ▓█████▓▒░░░▒▒▓▓▓▓████████▓▓▓▒▒▒░▒█████░███████████
██████░ ░░ ▒███████▒░      ▒██▓▓█▓▓░    ░▓████▓ ▓███████████
████████ ░░ ▓████████▒       ▓▓▒░▒░    ▒█████░ ▓████████████
█████████  ░▒███████████▒▒▒  ░▒▒ ░░▒▓██████▒ ▒██████████████
██████████   ▒████████████████████████████▒▒████████████████
███████████    ░█████████████████████████▓██████████████████
████████████░    ▒█████████████████████▓▒███████████████████

Sentimental Drivel

I try to write my feelings not in prose.

But it's sentimental drivel I compose.

What for doth thou wish, her question sounds.

Oh, I have this longing that me hounds.

This thing that's only hers to give.

That as her lover I may live.

//2010-01-21 - Anders Öhlund

Shroud in verse

Secrets in my mind I do reherse
The things I dare not say
I say them anyway
Just I shroud them up in verse

There are things I'd like to say to you
But some may not be said
secretly they must be read
This secret makes be blue

//2010-01-09 Anders Öhlund