Reflektion kring närhet.

"Män är rädda för närhet"
Ja vafan vet jag. Jag är inte som karlar är mest och passar ofta dåligt in på beksrivningen hur en man i allmänhet är. Jag kan dock erkänna att närhet och fysisk kontakt är något som inte faller sig helt naturligt för mig alltid, men på inga sätt är jag rädd för närhet, tvärt emot. Det måste dock falla sig naturligt annars får det vara. Om vi tar kramar t.ex (och då menar jag en riktig som inte skämtas bort) så undviker jag den om det finns en osäkerhet. Antingen om jag själv är osäker, t.ex på om den andra kommer känna sig obekväm, eller om det handlar om ett överdrivet sökande av fysisk kontakt som tyder på ett försök att överkomma en egen osäkerhet kring fysisk kontakt. Sedan är en kram för mig något rätt intimt, och då inte på ett romantiskt sätt, och inte nödvändigtvis något jag vill dela med alla och envar, när och hur som helst.

Jag vill dock berätta en liten anekdot om ett ögonblick som startade en rätt viktig förändring i mitt liv gällande denna punkt. När jag var en liten parvel och även en aningen mindre liten parvel var jag på riktigt rädd för fysisk kontakt och närhet. Något som väl anses som standard när man är, som man nog får anse att jag var på den tiden, en datanörd. Det var en kväll för cirka tio år sedan när jag befann mig på ett stort LAN-party. Jag hade med ett par hundra andra datanördar varit vaken i ett par dygn och var onekligen jävligt sluskig. In i detta datasluskarnas näste kommer en liten trasig flicka iförd en pyjamas gåendes barfota utan strumpor och skor. Efter att ha bytt ett par ord tack vare en gemensam bekant tittar hon på mig där jag står i långt hår stripigt av flott, orakad och förmodligen stinkandes svett och säger "Du behöver en kram!" och ger sig inte trots mina protester om att jag var sluskig.
Tack Maria för att du inte gav dig förän du fått mig att öppna mitt skal och lärt mig vikten av en kram. Jag är dig evigt tacksam och hoppas att jag kunnat tillföra något viktigt även i ditt liv. *kram*